Tio år av kamp i motvind - så föddes Avionero

Tänk dig att du, av hela ditt hjärta, vet att du vill lösa ett problem. Tänk dig att du vet att du måste lösa problemet, eftersom det verkligen, verkligen behövs. Och att det samtidigt inte finns någon alls som förstår, lyssnar eller hjälper dig på vägen. Under tio år kämpade Lars Kristensson, en av grundarna av Avionero, med att göra sin röst hörd. En kamp som ledde till både krossade drömmar och djup utmattningsdepression. Men - så kom det en ljusglimt. Någon som faktiskt förstod…

Ta del av Lars historia om hur Avionero blev till.

Hej Lars! Vem är du?

- Jag är en passionerad och driven person som aldrig ger upp förrän jag är helt nöjd. För tillfället bor jag i Nederländerna då jag inlett ett samarbete med Radboud University i Nijmegen. Som liten växte jag upp som ett ganska ensamt barn i Hallands skogar, men jag har under den vuxna delen av mitt liv rest runt om i världen. Jag älskar festivaler - mycket tack vare friheten, musiken, kreativiteten, spontaniteten och såklart människorna. Faktum är att jag älskar människor och det är till stor del därför jag grundat Avionero.

Faktum är att jag älskar människor och det är till stor del därför jag grundat Avionero.

Jag har under hela mitt liv hållit på med programmering och programutveckling. Redan som 14-åring började jag skriva kod och när jag var 16 så skrev jag mitt första datorspel. När jag blev äldre så studerade jag matte, fysik, filosofi och psykologi, för att sedan rikta in mig på datavetenskap. Efter ett tag hittade jag dock det som förenade alla min intressen - Artificiell Intelligens - som jag specialiserade mig på, och då främst inom spel. Jag nischade in mig på problemlösning med hjälp av sökteknik inom AI, och 2005 började jag min yrkeskarriär som AI-utvecklare inom spelvärlden.

...allt jag gör under resten av min yrkeskarriär ska vara till fördel för mänskligheten.

Du har en väldigt spännande bakgrund, och lång erfarenhet, inom rese- och flygsökbranschen. Berätta!

- Jag beslutade mig för att lämna spelbranschen - delvis för att jag inte kunde komma över det etiska problemet med att hur framgångsrik du är som AI-utvecklare i spelvärlden till stor del handlar om hur beroendeframkallande du kan göra spelen. I samband med detta så fattade jag också ett viktigt beslut. Det var att allt jag gör under resten av min yrkeskarriär ska vara till fördel för mänskligheten. Rent ideologiskt så gick mitt jobb inom spelbranschen emot allt jag står för. Jag vill att människor ska ut och uppleva saker, konfronteras, leva och mötas.

Så efter spelbranschen hamnade jag i onlineflygsökbranschen, där jag de senaste tio åren varit på ett antal olika företag, däribland Travelstart, Momondo och MrOrange. När jag började som utvecklare i flygsökbranschen så blev det dock snabbt uppenbart att jag inte var som andra. Jag såg tidigt att det fanns en rad problem och saker som inte fungerade i de rådande systemen, även om jag först inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.

Då det fanns en hel del problem med systemet på det första företaget jag arbetade på, så blev jag omplacerad som systemarkitekt och fick i uppdrag att planlägga en omskrivning av hela systemet - för att få det att fungera bättre. Vad jag kände då var att medan jag hade de tekniska kunskaperna för att förbättra systemet så var där något mer, utöver det tekniska, som jag inte kom åt - något som var fundamentalt fel med hur hela sajten var byggd. Jag letade runt bland konkurrenter men kunde då bara konstatera att alla verkade fungera lika dåligt. Jag kunde först inte fånga vad det var, utan det var bara min arkitekt-intuition som sa mig att något var fel.

Det var först när jag åkte iväg på en stor konferens för reseindustrin i London som polletten trillade ner. Onlineflygsökbranschen är en mycket pengaintensiv bransch, och som sådan främst driven av ekonomer. Men ingen på konferensen pratade om användaren: “Vem är användaren?”, “Hur fungerar användaren?” och “Vad är användarnas behov?”. Alla pratade bara om omsättning, konvertering och så vidare, men ingenstans kunde jag hitta något om användaren - förutom möjligen som en statistisk siffra i någon rapport.

Väl tillbaka från konferensen, och med en uppenbarelse om att “Vi har ju byggt allting fel!”, så började jag passionerat berätta för alla om vad jag hade upptäckt. Som svar på detta så möttes jag dock av en total avsaknad av intresse. Ingen fattade poängen och jag fick snällt gå tillbaka till min plats och fortsätta jobba.

Vi brainstormade, kämpade och byggde under tre månader ett proof of concept - och några av ideérna som väcktes där och då använder vi än idag på Avionero.

Ungefär samtidigt som detta så skedde det dock en del omstruktureringar i företaget, där bland annat VDn fick gå, och i allt detta kaos så lyckades jag få en chans att faktiskt testa mina ideér tillsammans med ett handplockat team. Vi brainstormade, kämpade och byggde under tre månader ett proof of concept - och några av ideérna som väcktes där och då använder vi än idag på Avionero. Sedan bjöd jag in hela företaget och presenterade det vi byggt; hela vårt nya tänk och vilka möjligheter det skulle innebära. När jag gick hem den dagen så kände jag mig stolt. Jag kände att: “Det här är revolutionärt. Detta är något nytt. Detta är nästa steg!”

Men när jag sedan kom tillbaka så visade det sig att mina idéer inte alls varit uppskattade - jag fick inte fortsätta projektet och efter en del meningsskiljaktigheter så fick jag gå. Vilket såklart var ganska knäckande. Jag hade ju hittat något viktigt!

Att höra detta gjorde mig såklart bara mer utmanad - säger någon att något är omöjligt, ja då bara måste jag lösa det!

Hur gick du då vidare med din idé? Du fick ju inte direkt något uppbackning eller stöd från andra...

- Jag startade egen konsultverksamhet och kom i kontakt med MrOrange. Jag trivdes väldigt bra där men även de sa: “Det är ett välkänt problem, men det går inte att lösa”. Att höra detta gjorde mig såklart bara mer utmanad -  säger någon att något är omöjligt, ja då bara måste jag lösa det! Vi kan ju faktiskt inte säga att vi vet att alla användare är otillfredsställda, men att vi struntar i det på grund av att det inte finns någon teknisk lösning…

Vi kan ju faktiskt inte säga att vi vet att alla användare är otillfredställda, men att vi struntar i det på grund av att det inte finns någon teknisk lösning…

Under ett års tid fortsatte jag att klura och fundera och det var faktiskt när jag åter besökte London, denna gång på en Powernoise-klubb, som jag plötsligt såg det. Jag stod där och röjde för fullt på dansgolvet när jag plötsligt såg hur man skulle kunna lösa det: “Jag tror jag vet hur man gör! Jag tror jag har lösningen!”. Jag satte mig ner på ett oljefat för att fokusera och strukturera mina tankar, medan min vän Johny höll folk borta för att inte störa mig.

När jag kom hem började jag skissa på min nya sökmotorteknologi där jag, genom att göra ett par antaganden, kunde skriva om problemet så att jag kunde lösa det med hjälp av klassisk AI-teknik. Jag grundade då också ett företag för att utveckla tekniken, men jag insåg ganska snabbt att projektet var för omfattande att genomföra på egen hand, och pengar till att anställa ett team hade jag inte. Jag reste också mycket och åkte från vandrarhem till vandrarhem och gjorde intervjuer med resenärer kring problem de upplevde när de planerade sina resor. Men snart blev jag alldeles utmattad och det faktum att jag inte skulle kunna göra detta helt själv blev mer uppenbart än någonsin.

Jag reste också mycket och åkte från vandrarhem till vandrarhem och gjorde intervjuer med resenärer kring problem de upplevde när de planerade sina resor.

Jag letade mig då vidare till det bolag i flygsökindustrin som, i alla fall på utsidan, såg ut att vara det mest kreativa och öppna för nya ideer. Jag började jobba där som brainstormer, men efter att han som anställde mig lämnat så blev jag istället omplacerad under en annan chef - som satte mig på att sitta och kopiera in texter till sajten…

Jag kämpade länge, för jag ville verkligen göra det här. Men jag fick aldrig den roll jag anställdes för och låg i ständig konflikt med min chef. Detta eftersom jag fortsatte att jobba på att göra de förbättringar jag såg att jag kunde göra på deras sajt, snarare än vad jag blev tillsagd att göra. Jag jobbade där i två och ett halvt år, och vi gjorde flera försök att lösa situationen, men det gick inte. Så jag lämnade, och jag var trött. Väldigt, väldigt trött.

Men jag hann knappt kliva ut genom dörren innan jag blev headhuntad av en person som ville starta upp en flygsöksajt i Sydamerika. Även om jag var väldigt trött, så gav han mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till - och snart befann jag mig i Bolivia där projektet drevs. Men det hela var ett så kallat döfött projekt och ingenting i bolaget sköttes som det skulle. Jag slet med det projektet, oj vad jag slet, för ingenting fungerade. Jag satte dock en point of no return, både för mig själv och uttalat till han som headhuntat mig, för när det inte längre var någon idé att fortsätta, och när den inträffade hade jag redan min exit-plan redo. Jag brände dock helt ut mig på det projektet, och gick in i en djup utmattningsdepression. Min stora kärlek dumpade mig också. Jag orkade inte försöka mer...

Jag brände ut mig på det projektet, och gick in i djup utmattningsdepression. Jag orkade inte försöka mer.

Hur blev då egentligen Avionero till?

- Under Sydamerika-projektet så anordnade jag en tävling online där vi sökte efter den bästa designen till plattformen. Det var en ganska seriös tävling, med bra prispengar och en jury jag satt ihop. Vi fick in lite blandade förslag, inklusive ett par rätt bra. Halvvägs in i tävlingen så kom det dock ett förslag som var väldigt annorlunda från allt annat jag tidigare sett. Och som ofta när man ser något för första gången så blir man lite skeptisk, men samtidigt blev jag oerhört nyfiken. “Vad är det här?!” Och ju mer jag tittade på den designen, desto mer insåg jag hur fantastiskt smart den var! Personen hade inte bara löst uppgiften, hen hade dessutom gått in och löst användarproblem i själva designen.

Jag blev så fascinerad att jag skrev tillbaka till personen: “Jag ser vad du gör. Vem är du?” Det var Anton Tyulenev, som idag är min kompanjon och medgrundare till Avionero. Anton vann designtävlingen, och han bestämde sig efter en tid för att säga upp sig från sitt jobb på en av Rysslands bästa designbyråer för att komma över och jobba med oss. Det var dock ganska sent och lite taskig tajming för honom, för bara dagar innan han skulle sätta sig på flyget, så lämnade jag Sydamerika-projektet och tvingades berätta för honom att det kommer läggas ner, men Anton svarade: “Strunt samma, vi ses ändå och pratar!”

Vi träffades och fortsatte att diskutera, men jag var helt slut. Jag orkade inte mer. Jag sa att jag lägger ner. Jag gör något annat av mitt liv. Jag byter karriär. Men Anton bad mig att en gång till förklara varför alla försök misslyckats. Jag förklarade att det varit konflikter, ledarskapsproblem, brist på pengar och så vidare. Anton lyssnade och frågade sedan: “Men din teknik fungerar?”. Lite förvånad svarade jag “Ja... min teknik fungerar, det vet jag. Den har jag testat. Den fungerar.” varpå Anton sa “Dåså! Då kan du inte ge upp!”

...varpå Anton sa “Dåså! Då kan du inte ge upp!

Vi fortsatte diskutera och Anton övertygade mig att göra ett försök till. Jag ställde dock ett krav: “Jag misslyckas inte en gång till. Jag gör inte ett ‘försök’ till. Ska vi göra det här så ska vi göra allt rätt från grunden”. Sedan, efter ett par månaders efterforskning bara på namnet, så grundade vi Avionero. Och sedan har vi kämpat ihop i två och ett halvt år för att ta oss dit vi är idag.

Och nu, 2018, så har vi äntligen lanserat det jag redan för tio år sedan ville göra - min dröm, mitt kall i livet, det jag kämpat så innerligt för: Avionero.

Och nu, 2018, så har vi äntligen lanserat det jag redan för tio år sedan ville göra - min dröm, mitt kall i livet, det jag kämpat så innerligt för: Avionero! Utan Anton hade det dock aldrig skett. Tack Anton för att du trodde på mig!